"Min bestämda uppfattning är att etnonationalismen är en omoralisk, simplistisk och onödigt splittrande ideologisk strömning som inte kan samexistera med kulturnationalismen. Den vill sända signalen till hedersamma, lojala assimilerade svenskar om att de inte är fullt ut accepterade och likvärdiga och att de genom sin blotta existens här utgör ett potentiellt hot mot nationen. Det är enligt min mening förkastligt och direkt vedervärdigt. "
- @sdkarlsson
Helt rätt. Vägra extremismen.
Carl Eos retweeted
Så bra förklarat och definierat vad det innebär att vara svensk år 2026. 👏
Utan det här finns det inte ens plats för någon som mig och min familj i Sverige.
Jag har inget mer att tillägga än: Tack @sdkarlsson
Det florerar just nu mycket missförstånd, känslosvall och felaktigheter kring den pågående debatten om svenskhet och SD:s syn på nationstillhörighet. Även om mina meningsmotståndare primärt utgörs av personer utanför partiet kan det därför vara motiverat att klargöra vad debatten inte handlar om och vad den faktiskt handlar om.
Den pågående diskussionen om svenskhet handlar inte om att någon sida i debatten skulle vilja förneka existensen av infödda/etniska svenskar. Ingen gör det.
Den handlar inte om att någon sida i debatten skulle vilja neka infödda/etniska svenskar att känna stolthet över sitt ursprung. Ingen vill det.
Den handlar inte om att någon sida i debatten förnekar att den statistiska sannolikheten för att en infödd/etnisk svensk också fullt ut skall omfamna den svenska kulturen är högre än för att någon med invandrarbakgrund skall göra det. Ingen förnekar den statistiska sannolikheten. Det är därför som även kulturnationalister vill minimera invandring från kulturellt avlägsna länder.
Den handlar inte om att någon sida av debatten skulle motsätta sig ökad återvandring av kriminella och illegala migranter eller av invandrare som vägrar att anpassa sig. Ingen motsätter sig det.
Vad debatten på riktigt handlar om är huruvida SD som politiskt parti skall överge kulturnationalismen och den princip om öppen svenskhet som man stått för under åtminstone hela 2000-talet och istället anamma en mer etnonationalistisk linje som innebär att en assimilerad svensk som befinner sig i Sverige, men inte är född som svensk med en tillräckligt lång svensk släkthistoria eller som inte uppfyller något just nu ganska oklart definierat biologiskt grundat kriterium, aldrig någonsin skall kunna bli erkänd som en ”äkta” svensk alldeles oavsett hur man lever, tänker, känner och identifierar sig. Vissa enstaka debattörer har till och med gått så långt att man förespråkat införandet av någon form av procentuell kvot för hur stor andel av icke etniska svenskar som SD bör tolerera i landet. Ett sådant mål och ett sådant tänkande skulle i förlängningen kunna öppna upp för ännu mer långtgående och destruktiva ideér om diskriminering eller deportering av personer som har en helt svensk identitet, omfamnar svensk kultur tillfullo, är 100% lojala med Sverige och talar flytande svenska, enbart pg a de inte har ”rätt” gener.
Min bestämda uppfattning är att etnonationalismen är en omoralisk, simplistisk och onödigt splittrande ideologisk strömning som inte kan samexistera med kulturnationalismen. Den vill sända signalen till hedersamma, lojala assimilerade svenskar om att de inte är fullt ut accepterade och likvärdiga och att de genom sin blotta existens här utgör ett potentiellt hot mot nationen. Det är enligt min mening förkastligt och direkt vedervärdigt.
Jag stöder SD:s nuvarande principprogram som definierar svenskhet i termer av identitet, lojalitet, språk och kultur. Programmet beskriver tre vägar till medlemskap av den svenska nationen. Man kan födas in den som barn, adopteras in i den som barn eller assimileras in i den om man från början varit en del av en annan nation och kultur. Principprogrammet gör ingen skillnad mellan dessa olika vägar till svenskhet. Den som uppfyller kraven gällande språk, identitet, lojalitet och kultur är svensk. Punkt. Hur man nådde till den punkten är ointressant. Vi bör alla ses som lika värderade medlemmar av samma gemenskap.
Nationalism bör enligt min uppfattning sträva mot gemenskap och samhörighet. Etnonationalismen sorterar in medlemmar av nationen i mer eller mindre ”äkta”, mer eller mindre tillhörande och hemmahörande och den erbjuder ingen väg för individen att förändra sin status. Statusen är oåterkalleligen inskriven någonstans på DNA-strängen, fast exakt vart tycks de flesta etnonationalister inte kunna svara på och de tycks heller inte vara överens om detta sinsemellan. Det är en ideologisk riktning som bara kan leda till motsatsen till ökad gemenskap och samhörighet.
Carl Eos retweeted
Det florerar just nu mycket missförstånd, känslosvall och felaktigheter kring den pågående debatten om svenskhet och SD:s syn på nationstillhörighet. Även om mina meningsmotståndare primärt utgörs av personer utanför partiet kan det därför vara motiverat att klargöra vad debatten inte handlar om och vad den faktiskt handlar om.
Den pågående diskussionen om svenskhet handlar inte om att någon sida i debatten skulle vilja förneka existensen av infödda/etniska svenskar. Ingen gör det.
Den handlar inte om att någon sida i debatten skulle vilja neka infödda/etniska svenskar att känna stolthet över sitt ursprung. Ingen vill det.
Den handlar inte om att någon sida i debatten förnekar att den statistiska sannolikheten för att en infödd/etnisk svensk också fullt ut skall omfamna den svenska kulturen är högre än för att någon med invandrarbakgrund skall göra det. Ingen förnekar den statistiska sannolikheten. Det är därför som även kulturnationalister vill minimera invandring från kulturellt avlägsna länder.
Den handlar inte om att någon sida av debatten skulle motsätta sig ökad återvandring av kriminella och illegala migranter eller av invandrare som vägrar att anpassa sig. Ingen motsätter sig det.
Vad debatten på riktigt handlar om är huruvida SD som politiskt parti skall överge kulturnationalismen och den princip om öppen svenskhet som man stått för under åtminstone hela 2000-talet och istället anamma en mer etnonationalistisk linje som innebär att en assimilerad svensk som befinner sig i Sverige, men inte är född som svensk med en tillräckligt lång svensk släkthistoria eller som inte uppfyller något just nu ganska oklart definierat biologiskt grundat kriterium, aldrig någonsin skall kunna bli erkänd som en ”äkta” svensk alldeles oavsett hur man lever, tänker, känner och identifierar sig. Vissa enstaka debattörer har till och med gått så långt att man förespråkat införandet av någon form av procentuell kvot för hur stor andel av icke etniska svenskar som SD bör tolerera i landet. Ett sådant mål och ett sådant tänkande skulle i förlängningen kunna öppna upp för ännu mer långtgående och destruktiva ideér om diskriminering eller deportering av personer som har en helt svensk identitet, omfamnar svensk kultur tillfullo, är 100% lojala med Sverige och talar flytande svenska, enbart pg a de inte har ”rätt” gener.
Min bestämda uppfattning är att etnonationalismen är en omoralisk, simplistisk och onödigt splittrande ideologisk strömning som inte kan samexistera med kulturnationalismen. Den vill sända signalen till hedersamma, lojala assimilerade svenskar om att de inte är fullt ut accepterade och likvärdiga och att de genom sin blotta existens här utgör ett potentiellt hot mot nationen. Det är enligt min mening förkastligt och direkt vedervärdigt.
Jag stöder SD:s nuvarande principprogram som definierar svenskhet i termer av identitet, lojalitet, språk och kultur. Programmet beskriver tre vägar till medlemskap av den svenska nationen. Man kan födas in den som barn, adopteras in i den som barn eller assimileras in i den om man från början varit en del av en annan nation och kultur. Principprogrammet gör ingen skillnad mellan dessa olika vägar till svenskhet. Den som uppfyller kraven gällande språk, identitet, lojalitet och kultur är svensk. Punkt. Hur man nådde till den punkten är ointressant. Vi bör alla ses som lika värderade medlemmar av samma gemenskap.
Nationalism bör enligt min uppfattning sträva mot gemenskap och samhörighet. Etnonationalismen sorterar in medlemmar av nationen i mer eller mindre ”äkta”, mer eller mindre tillhörande och hemmahörande och den erbjuder ingen väg för individen att förändra sin status. Statusen är oåterkalleligen inskriven någonstans på DNA-strängen, fast exakt vart tycks de flesta etnonationalister inte kunna svara på och de tycks heller inte vara överens om detta sinsemellan. Det är en ideologisk riktning som bara kan leda till motsatsen till ökad gemenskap och samhörighet.
Verklig skillnad är mer värt än prat. Tidö-samarbetet under mandatperioden 2022-2026 är det bästa som hänt Sverige på mycket lång tid.
"Antalet åtalade som riskerar utvisning har ökat med 242 procent i Stockholm, Göteborg och Malmö i september jämfört med samma månad förra året."
kvartal.se/nyheter/artiklar/…
Jo, jag har också noterat att Dagens Nyheters allt knäppare ledarsida ger sig på moderaten Alice Landerholm pga hennes pappa och vänner.
Oavsett allt annat borde Amanda Sokolnicki fundera mer på att hennes pappa är journalist på Svenska Dagbladets kulturdel samtidigt som hon själv är politisk redaktör på Dagens Nyheter.
Snacka om sten i glashus.
dn.se/ledare/amanda-sokolnic…
Svensk mitten-vänster är tio gånger mer rädda för @hallen_a än vad de är för @NickAlinia. Nick Alinia är allt svensk vänster drömmer om.
SD:s partisrkreterare @mattiasbjo och jag intervjuades av TV4 om eftervalsanalys här om dagen.
tv4.se/artikel/5qRFEVVM1KXOK…
Min vän verkligheten
I slutet av 1990-talet stod jag en natt utanför bokhandeln på Storgatan i Västervik. Snöslask utmed fasaden och underkylt regn. Små kalla droppar mot ansiktet, som om regnet stod stilla i luften. Detta var på den tiden då folk gick till öppningen av bokrean vid midnatt. Jag var femton eller sexton år gammal. Inne i den trånga butiken hittade jag en bok som skulle förändra mitt liv.
Idag skulle jag inte vilja läsa om Paul Austers tre kortromaner som finns samlade under benämningen New York-trilogin. Med vissa saker är det så att minnet av dem är det viktigaste. Jag var en tonåring som kom i kontakt med något för mig omvälvande. Fortfarande idag ryser jag lite vid tanken på de tre berättelserna Stad av glas, Vålnader och Det låsta rummet. Om den rysningen är följden av en ung persons första enkla möte med tankar om verklighet som berättelse och berättelser som verklighet så är det bra nog. Det är inget som behöver återupplevas.
Huvudpersonen i den första boken, Stad av glas, är en författare som får i uppdrag att följa en annan person samt nedteckna vad denna gör. Resultatet överlämnas till en uppdragsgivare. Följden blir genreupplösning när detektivroman och filosofiskt verk smälter samman, samt metafiktion då litteraturens förhållande till verkligheten är centralt för berättelsen.
Trilogin har kallats för postmodern, något som blir allt svårare för mig att förstå vad det betyder ju längre tiden går. Jag har sökt förståelse för mötet mellan det vi kallar fiktion och det vi kallar verklighet på andra håll. För det var den aldrig avbrutna tankebana Austers romansvit startade hos mig, ett grubblande över vad vi människor menar med att skilja på både olika genrer av berättande och på berättande och verklighet.
Det som kallas ”realism” har fått sig en viss törn på senare tid när någon kom på att det är svårt att skilja ut verkligheten i berättande. Skildringar av känslor måste väl kunna vara realism? Sagan om ringen måste väl innehålla mängder av känslor, relationer, tankar, moral och mängder av andra saker som återkopplar till verkligheten? Och om det är på det viset så är det orealistiska i verket att det som står i det inte har hänt på riktigt. Men det har inte det som står i Émile Zolas Thérèse Raquin heller.
Om fiktion i någon mening är fiktion oavsett om den är realistisk eller inte, så är ändå företeelsen i sig märklig nog även utan genreindelningar. Vem var den första människan att sätta sig ner och berätta en historia som inte är sann utan att föra lyssnaren bakom ljuset om detta förhållande? Och vem ville lyssna på detta som inte var sant?
Rimligtvis är svaret att frågan om berättandets ursprung blir obegripligt om man inte antar att sanningshalten i berättelsen var oklar för lyssnaren och sedermera läsaren. Genrer var ännu okänt. Men i samma stund som någon inte enbart lyssnade till eller läste berättelsen utan också började ställa frågor ur ett externt perspektiv uppstod teoretiserandet och oklarheterna.
Människan skapade genrer för att komma tillrätta med otydligheten. Historieskrivning, religiösa texter, reseskildringar, vetenskapliga texter, fiktiva berättelser. Pedantiskt placerade vi olika texter (vid det här laget hade den muntliga traditionen tappat greppet om oss) i fack. Så småningom kom journalistiken. Sanningen blev allt viktigare, men det var en speciell form av sanningsbegrepp som inte innefattade allt som tagits för sanning.
Samtidigt griper berättandet in i det vi kallar verklighet. Somliga påstår att Shakespeare och Montaigne inte enbart skildrade tillkomsten av den moderna människan utan i minst lika hög utsträckning skapade henne. Dessa båda herrar skrev fram oss västerlänningar så som vi ser ut idag.
Paul Auster var knappast först, men för mig var han den som tydligast pekade mot genrernas upplösning. En författare som trots sin berömdhet är underskattad gällande just denna fråga är August Strindberg. När man idag talar om autofiktion borde kanske flera av hans verk ha en starkare ställning som tidiga exempel. Tjänstekvinnans son och Inferno är de verk som man först kommer att tänka på.
Strindberg som började så strikt genrebunden slutade i en fiktiv självbiografi eller självbiografisk fiktion som fortfarande är mer kreativ än vår tids stora massa av trist inrutad utgivning.
I vår tids offentliga samtal märks genreupplösningen inte minst genom journalistikens sammanbrott. I USA har utvecklingen gått längst. Där kan sedan ganska många år observeras en utveckling där försöken att upprätthålla journalistiken som genre i vilken ingår neutralitet och objektivitet leder till ifrågasättande av densamma. Den som spänner bågen så hårt får se strängen brista. När amerikanerna inte längre tror på journalistiken som genre uppfattar de det som ärligare att låta den smälta samman med opinionsbildning.
Truman Capote gjorde som bekant ett försök att skriva verkligheten genom sin bok Med kallt blod. Kanske peakade tanken om sammanfallande verk och verklighet där.
I Europa har Michel Houellebecq stått för vår tids kanske största bedrifter i att smälta samman fiktion med historieskrivning, framtidsvisioner, kulturanalys och självbiografiskt skrivande. Flera gånger om har han lyckats pricka in de mest känsliga ämnena i vår tid. När huvudpersonen i Kartan och landskapet görs just vad titeln antyder och skapar ett konstverk där kartan sammanfaller med geografin uppfattar man det som själva berättandets död. Tillslut sammanfaller människan med verkligheten. Endast natur återstår.
Det sistnämnda skiljer Houellebecq kraftig från idealen inom såväl historieskrivning som journalistik. När det avbildade och den som avbildas överensstämmer har det västerländska tänkandet upphört. Då når vi tillbaka till den punkt där enbart liv finns. Det såväl Nietzscheanska som Schopenhauerska går inte att missa. Det vi kallar sanning kan enbart betyda att något existerar. Det i sin tur betyder att vi inte avbilder eller återger utan är i det existerade i samma stund som det existerar.
Vad gäller Strindbergs Inferno låter författaren Lars Gustafsson något liknande ske. I romanen Tennisspelarna hittas en bok som bevisar att Strindberg inte alls inbillat sig att han var förföljd under vistelsen i Paris då Inferno utspelas. På det viset uppstår en fysisk förklaring till Strindbergs galenskap, men gör den kopplingen till verklighet berättelsen mer eller mindre realistisk?
Man kan ställa sig frågan om vi ibland själva glömmer bort att alla genrer bara är påhittade av oss.
Av någon anledning försöker den stora massan skribenter i vår tid upprätthålla genrers gränser. När de inte klarar av det ses det av andra eller av dem själva som misslyckanden. Var sak på sin plats. Texter ska vara ”genrespecifika” vilket är ett annat ord för att för att de ska anpassa sig. Men anpassa sig efter vad? Efter vad vi tidigare godtyckligt hittat på, frestas man svara. Harold Bloom ansåg att litteraturen drivs framåt genom författares försök att befria sig från föregångare. Om han har rätt borde en strävan efter att inte anpassa sig vara varje skribents utgångspunkt.
Genreupplösning och anpasslighet går hand i hand och det är förmodligen rimligt. I tider av oro blir trygghet viktigare. För det är inte den enskilda skribenten som förfogar över genreupplösningen i samhället. Den är en följd av krafter som ligger bortom vad de flesta av oss kan mer än marginellt påverka. Svårigheterna för den neutrala journalistiken, den privata och offentliga sfärens sammanflätning, berättelsen och verkligheten. Det är våra institutioner som krackelerar runt oss.
Om man så vill kan man säga att det är berättelsen om oss själva som ändrar karaktär. Liksom huvudpersonen i Stad av glas kämpar vi på med att berätta om vad vi ser, känner och tänker. För vissa av oss är det en tröst att kunna berätta. Det gör både oss själva och det vi berättar om mer verkligt.
Huvudpersonen i Stad av glas läser ur Marco Polos reseskildring där författaren menar att allt som återges är så nära sanningen som möjligt. ”Vi kommer att återge saker vi sett så som vi sett dem och saker vi hört så som vi hört dem för att vår bok skall bli ett sanningsenligt dokument fritt från uppdiktningar.”
Nu vet vi att det inte kan ha förhållit sig så. Allt som står i denna skrift kan inte ha hänt i verkligheten.
Författaren såg det inte som sin uppgift att skildra, åtminstone i på det vis vi menar. Verkligheten är inte tillräckligt nära skriften, vilket ofta anses otillfredställande. Men ibland kan det vara tvärtom, verkligheten är för nära skriften och då blir läsare upprörda av den saken istället.
Och när vi väl når fram till sanningen, det som existerar då det existerar, är både berättandet och människan överflödig.
Denna text publicerades första gången i Bulletin den 3 januari 2026.
Carl Eos retweeted
Skamliga rödgröna svar om islamiststöd
De röstade nej till att terrorklassa Muslimska brödraskapet och nej till att fördöma islamistisk infiltration i Europa. I veckan ställde jag en enkel fråga: varför?
Idag avgörs det nog om allsvenskan ska få någon spänning i de avslutande omgångarna. Om Djurgården vinner och Sirius förlorar lever serien. Annars är det i praktiken klart.
Jag studerade i Uppsala och gillar Sirius. Om någon annan än Djurgården ska vinna så är det Sirius. Men med det sagt gäller i första hand 💛❤️💙 alltid oavsett.
Det här är en helt otrolig historia. Vad håller Vänsterpartiet på med?
"Vänsterpartiets starke man i Borlänge, Leif Lindström, som lyckades tvinga bort 100% från Folkets hus i somras, är samme man som bidragit till att Mohamed Ali fick en plats på Vänsterpartiets riksdagslista. Mohamed Ali förtjänar enligt Lindström att mötas med tårta av partiet, säger han till DN, och 100% med avtalsbrott."
100.se/program/100percent-sp…
Carl Eos retweeted
Äsch, ryck upp dig @AnnLinde. Du representerade en ”feministisk regering” men valde att tillmötesgå en kvinnohatande regims slöjkrav. Antingen står du för det - och erkänner att du valde bort idealism för att främja vad du tycker var viktiga svenska intressen utomlands (exportmöjligheter när sanktioner mot Iran luckrades upp). Eller så kan du medge fel och erkänna att ditt slöjval inte gick ihop med S-regeringens feministiska utrikespolitik. Men att gå runt och sura över att folk påminner om ditt svek är tramsigt. Än vidrigare att du försöker göra detta till en fråga om muslimhat. Du gjorde bort dig.
Jag tror att vi alla nu förstår att Vänsterpartiet och Mohamed Ali inte betraktar en sjukanmälan som något man gör när man faktiskt är sjuk. Svenska folket är ju inte korkade. Vi förstår att de hittar på att han är sjuk när han vill gömma sig.
Var är moralen i det? Ska alla börja göra så?
Lånade bilden av @mariarosandersd
Carl Eos retweeted
På förekommen anledning:
Etnonationalism, i sin renodlade form, innebär att man borde se en ljushyad man med svensk släkthistoria som talar rinkebysvenska, är islamist, ansluter sig till IS och dödar kristna, som mer svensk än en mörkhyad, adopterad kille som talar värmländska, tjänstgör som officer i den svenska armén och ägnar sin fritid åt att spela nyckelharpa och engagera sig i hembygdsföreningen. Den kulturnationalism som anförs i SD:s nu gällande principprogram hävdar motsatsen.
Jag överlåter åt var och en att bedöma vilken form av nationalism och nationalitetsuppfattning som är mest rimlig och som har bäst förutsättningar att vinna gehör hos en bredare allmänhet.
Bra att Marine Le Pen fortsätter arbetet med att förbereda sig för presidentvalet.
"30-åringen hade tidigare nekats svenskt medborgarskap med hänvisning till att han inte uppfyllde kravet på ”hederligt levnadssätt”, och hade under en tid bott på samma adress som en gängkriminell."
Hur kunde Vänsterpartiet placera Mohamed Ali på sin riksdagslista i Dalarna? Svaret ges i en artikel i DN.
"Valberedningen googlade honom, men det fanns många med samma namn."
Ja. Det förklarar ju saken.
dn.se/sverige/det-var-en-enk…
