För några år sedan blev jag och många andra utmålade som rysstroll för att vi uttryckte viss tvekan och/eller försiktighet med Nato, DCA-avtal och allt vad det heter. Det jag framför allt hade som poäng var att Sverige och andra EU-länder måste bygga egen säkerhet i första hand, sedan kan man ingå i vilka allianser man vill eller stå utanför de man inte vill vara med i. Upprepade gånger har jag påtalat att vi borde fokusera på att återuppbygga totalförsvaret och inte lita blint på militärallianser. Men precis som i invandringsdebatten, då man var en hemsk rasist när man påtalade uppenbara problem, var man ju Rysslands hantlangare om man ville fokusera på totalförsvar framför Nato-medlemskap och skydd från USA. Nu har samma hållning, några år senare, mer eller mindre blivit mittlinje i svenska ankdammen. Svensk offentlighet är efterbliven. Journalister, proffstyckare och diverse övergödda taltrattar är precis såhär korkade. De är känslomässiga barnungar som skriker rasist, putinist, klimatförnekare och fan vet vad när någon dristar sig att ställa sig lite bredvid och peka på uppenbara brister i den för tillfället rådande åsiktskorridoren. Det är någon kulturell sjukdom i det här landet. Nu går hela ”etablissemanget” all in på ”slava ukraini” likt de tidigare gått all in på mångkultur och invandring. Förstå mig rätt. Det är såklart något bra i att hjälpa människor på flykt, precis som att vi ska hjälpa Ukraina. Det är inget fel i hållningen som sådan. Men det tar sig närmast religiösa uttryck där beslutsfattare tappar huvudet på vägen. Vi kan inte hjälpa Ukraina eller våra baltiska grannländer om vi inte först kan hjälpa oss själva. Och är hela vår säkerhet byggd på USA, genom Nato och DCA-avtal, då kan vi inte annat än veva i luften med stora ord, thoughts and prayers. Nu raljerar jag förstås lite, Sverige har skickat en del militärt materiel och annat stöd till Ukraina, men ni fattar poängen. Det är på marginalen det gör skillnad, det är inget som förändrar utgången. Vidare börjar det snarare bli en oro över vad vi själva har kvar för att försvara oss om kriget kryper närmare oss själva. Det här är ingen bra politik. Och den har varit dålig väldigt länge, precis som med migrationen. Omvärldsläget är sådant att vi borde utlysa ett undantagstillstånd, allokera alla tänkbara resurser till att bygga försvarsförmåga och vara beredda att gå rejält utanför ”boxen” och ”åsiktskorridoren”. Om inte annat för att genomföra en skarp generalrepetition för att ställa om samhället till att försvara landet. Trots den politiska efterblivenheten (och den kan jag prata länge om) så kan Sverige faktiskt göra en hel del som dels stärker vår säkerhet och som också hjälper våra grannländer. Folk börjar inse att vi kan inte låta vår säkerhet vara avhängig av vilken sorts administration som för tillfället styr i Washington. Om den poletten väl trillar ner, då borde rimligen nästa steg vara att vi själva kavlar upp ärmarna. Är Sverige och våra beslutsfattare beredda att göra det? Eller kommer även denna fråga att begravas i ändlösa utredningar samtidigt som kriget fortsätter i vårt närområde?