För den miljonte gången: SD kommer aldrig att bli Sveriges största parti. Stigmat kring partiet och befolkningens demografiska sammansättning gör att det i praktiken är omöjligt att nå den nivå som krävs för att gå om Socialdemokraterna. Vinges, Eos, Karlssons och Åkessons ambitioner att förvandla Sverigedemokraterna till Sverigemoderaterna kommer aldrig att fungera. De missnöjda borgerliga väljare som tidigare höll för näsan och röstade på SD kommer inte nödvändigtvis att göra det igen. Moderaterna uppfattas nu som mer sansade i invandringsfrågan och därmed som ett mer trovärdigt och kompetent alternativ. En rädd borgare, vars främsta oro är vad grannen ska tycka eller hur man uppfattas på AW:n med kollegorna, kommer alltid att välja M, KD eller L framför SD. Att SD ens kunde nosa på 20 procent i opinionen berodde på en enda sak: missnöjet med invandringspolitiken och partiets monopol på den frågan. Frågan SD bör ställa oss är därför enkel: Ska vi förvandlas till Sverigemoderaterna, nöja oss med 10–15 procent och driva igenom politik som M, KD och L ändå hade kunnat genomföra? Eller ska vi vara ett parti med en egen särprägel? Ett parti som sätter etniska svenskars intressen främst? Ett parti som står upp för svenskarnas rätt till sitt eget land? SD:s framtid ligger inte i att bli mer likt de andra partierna, utan i att våga vara det parti som de andra aldrig kan bli. Förstår man inte det, har man redan förlorat.