Musiken är kanske den hemlighetsfullaste av alla konstarter. Den går direkt från känsla till känsla utan förståndet som mellanled.

Säg, när du somnar in i kväll: En dag är vunnen. På vägen där man mister allt en rast är hunnen. Så skall du leva dag för dag och ständigt mista, och ändå vilja vara kvar in i det sista.

Jag drömde om svärd i natt. Jag drömde om strid i natt. Jag drömde jag stred vid din sida rustad och stark, i natt. Det blixtrade hårt ur din hand, och trollen föll vid din fot Vår skara slöt sig lätt och sjöng i tigande mörkers hot.

Musiken är kanske den hemlighetsfullaste av alla konstarter. Den går direkt från känsla till känsla utan förståndet som mellanled.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.

Ur det begravnas urtidsslam reser sig vidunder, väckta av värmen, och spärrar vägen där du vill fram. Ingen flykt kan göra dig fri. De möter på nytt vid nya vägar. Du har inget val. Du måste förbi.

Vi kommer inte med skrämsel, vi kommer med tröst. Vi såg er övergivenhet en lång mörk höst. Hur gott att vara fler. Sitt kvar hos oss vid brasan. Vi kände också fasan, och vår förtvivlan var som er.

Allt kan slås sönder. På nytt skall det läkas, så länge den är levande, vår innersta grodd.

Men se, jag är rädd för överfall i själens värld och mest för de starkas enfald, som segrar med svärd.

Skräck och hat och vilddjurets fradga smyger som pestgift över sinnena. Den kan tacka, som unnades läka något sår bland de svåraste minnena.

Säg, när du somnar in i kväll: En dag är vunnen. På vägen där man mister allt en rast är hunnen. Så skall du leva dag för dag och ständigt mista, och ändå vilja vara kvar in i det sista.

Vi har gått mot allt strängare övervakning - och den har inte gjort oss säkrare, som vi hoppades, utan ängsligare. Med vår skräck växer också vår impuls att slå omkring oss. Är det inte så: då ett vilt djur känner sig hotat och inte ser någon utväg att fly, går det till anfall.

Men det kommer nätter, de kommer och de kommer igen, då man måste se om sina gränser och flytta sina märken, då man måste finna sig till rätta med nya och förödmjukande upptäckter.

En gång var vår sommar en evighet lång. Vi strövade i soldagar utan slut en gång. Vi sjönk i gröna doftande djup utan grund och kände ingen ängslan för kvällningens stund.

Tänk att nu vara död och ha lämnat bakom sig allt, ångest, fasa och ensamhet, och den oförsonliga skulden. Men en stor rättvisa ligger gömd på botten av tingen. Alla har vi en nåd att vänta -- en gåva som ingen rövar.

Jag läste i tidningen att någon var död, någon som jag kände till namnet. Hon levde, som jag, skrev böcker, som jag, blev gammal, och nu är hon död.

Säg, när du somnar in i kväll: En dag är vunnen. På vägen där man mister allt en rast är hunnen. Så skall du leva dag för dag och ständigt mista, och ändå vilja vara kvar in i det sista.