Det florerar just nu mycket missförstånd, känslosvall och felaktigheter kring den pågående debatten om svenskhet och SD:s syn på nationstillhörighet. Även om mina meningsmotståndare primärt utgörs av personer utanför partiet kan det därför vara motiverat att klargöra vad debatten inte handlar om och vad den faktiskt handlar om. Den pågående diskussionen om svenskhet handlar inte om att någon sida i debatten skulle vilja förneka existensen av infödda/etniska svenskar. Ingen gör det. Den handlar inte om att någon sida i debatten skulle vilja neka infödda/etniska svenskar att känna stolthet över sitt ursprung. Ingen vill det. Den handlar inte om att någon sida i debatten förnekar att den statistiska sannolikheten för att en infödd/etnisk svensk också fullt ut skall omfamna den svenska kulturen är högre än för att någon med invandrarbakgrund skall göra det. Ingen förnekar den statistiska sannolikheten. Det är därför som även kulturnationalister vill minimera invandring från kulturellt avlägsna länder. Den handlar inte om att någon sida av debatten skulle motsätta sig ökad återvandring av kriminella och illegala migranter eller av invandrare som vägrar att anpassa sig. Ingen motsätter sig det. Vad debatten på riktigt handlar om är huruvida SD som politiskt parti skall överge kulturnationalismen och den princip om öppen svenskhet som man stått för under åtminstone hela 2000-talet och istället anamma en mer etnonationalistisk linje som innebär att en assimilerad svensk som befinner sig i Sverige, men inte är född som svensk med en tillräckligt lång svensk släkthistoria eller som inte uppfyller något just nu ganska oklart definierat biologiskt grundat kriterium, aldrig någonsin skall kunna bli erkänd som en ”äkta” svensk alldeles oavsett hur man lever, tänker, känner och identifierar sig. Vissa enstaka debattörer har till och med gått så långt att man förespråkat införandet av någon form av procentuell kvot för hur stor andel av icke etniska svenskar som SD bör tolerera i landet. Ett sådant mål och ett sådant tänkande skulle i förlängningen kunna öppna upp för ännu mer långtgående och destruktiva ideér om diskriminering eller deportering av personer som har en helt svensk identitet, omfamnar svensk kultur tillfullo, är 100% lojala med Sverige och talar flytande svenska, enbart pg a de inte har ”rätt” gener. Min bestämda uppfattning är att etnonationalismen är en omoralisk, simplistisk och onödigt splittrande ideologisk strömning som inte kan samexistera med kulturnationalismen. Den vill sända signalen till hedersamma, lojala assimilerade svenskar om att de inte är fullt ut accepterade och likvärdiga och att de genom sin blotta existens här utgör ett potentiellt hot mot nationen. Det är enligt min mening förkastligt och direkt vedervärdigt. Jag stöder SD:s nuvarande principprogram som definierar svenskhet i termer av identitet, lojalitet, språk och kultur. Programmet beskriver tre vägar till medlemskap av den svenska nationen. Man kan födas in den som barn, adopteras in i den som barn eller assimileras in i den om man från början varit en del av en annan nation och kultur. Principprogrammet gör ingen skillnad mellan dessa olika vägar till svenskhet. Den som uppfyller kraven gällande språk, identitet, lojalitet och kultur är svensk. Punkt. Hur man nådde till den punkten är ointressant. Vi bör alla ses som lika värderade medlemmar av samma gemenskap. Nationalism bör enligt min uppfattning sträva mot gemenskap och samhörighet. Etnonationalismen sorterar in medlemmar av nationen i mer eller mindre ”äkta”, mer eller mindre tillhörande och hemmahörande och den erbjuder ingen väg för individen att förändra sin status. Statusen är oåterkalleligen inskriven någonstans på DNA-strängen, fast exakt vart tycks de flesta etnonationalister inte kunna svara på och de tycks heller inte vara överens om detta sinsemellan. Det är en ideologisk riktning som bara kan leda till motsatsen till ökad gemenskap och samhörighet.