1/12 Jag är rasande över detta. Inte bara över de olovliga slagningarna på Migverket, utan över det långt grövre faktumet att svenska staten frivilligt överlät beslutskraft, insyn och makt i en säkerhetskritisk myndighet till personer som varken var svenska medborgare, säkerhetsklassade eller tydligt bundna till svensk rättsordning.

Det blir allt tydligare hur lite tid Mohamed Ali tycks beredd att ägna åt det uppdrag skattebetalarna betalar honom för. Sedan han tillträdde har riksdagens egen Dermot Clemenger fått 81 400 kronor i arvode, varit ledig i två veckor, sjuk i tre dagar och i övrigt frånvarande. Igår dök han till slut upp i riksdagen. Efter en dag är han nu sjuk igen och ställer in intervjuer med flera medier. V bär det politiska ansvaret för denna fars. Partiet satte honom på valsedeln i hopp om att attrahera röster och fortsätter att stå bakom honom trots misstankarna om valfusk och frågorna om hur han sköter sitt uppdrag. Skattebetalarna får stå för notan medan väljarna får vänta på svar om misstänkt valfusk efter ett val där några få mandat avgjorde regeringsmakten. Om V hade någon självrespekt skulle partiet erbjuda sig att bära kostnaden för Alis arvode under denna cirkus. Men när den egna partikassan och makten står på spel väger både skattebetalarnas pengar och demokratiska principer lätt för detta gangsterparti. sverigesradio.se/artikel/moh…

Polska nie powtórzy błędów innych europejskich państw, nie będzie też za nie płacić. Twardo bronimy granicy przed nielegalną migracją, mamy własną politykę azylową (nie przyjmujemy wniosków), deportujemy tych, którzy łamią polskie prawo. W kwestii bezpieczeństwa będziemy bezwzględni. To usłyszeli ode mnie liderzy Europy w Brukseli.

100.se/artiklar/debatt/frank… ”Att säga att de beter sig som djur – ligisterna som vandaliserar, plundrar, misshandlar och sätter franska städer i brand – vore att förolämpa djuren. Det som pågår i Frankrike, som är en föraning om vad som riskerar att drabba hela Västeuropa under kommande decennium, blottlägger ett fundamentalt politiskt och kulturellt misslyckande: årtionden av aningslöshet, konflikträdsla och en närmast patologisk ovilja att tala klarspråk om de problem som växer när parallella samhällen tillåts etablera sig inom den västerländska demokratins gränser. Den utveckling som Michel Houellebecq med närmast kuslig precision har gestaltat i sitt författarskap är inte längre en dystopisk framtidsvision. Den sprider sitt gift mitt framför våra ögon. Att det kunnat gå så här långt beror på att extremismen tillåtits gro utan att mötas av kännbara konsekvenser. Intolerans har mötts med tolerans, oro och varningar har avfärdats som rasism. Problem har förnekats för att de varit politiskt obekväma. Krav på anpassning har misstänkliggjorts, medan förväntningarna på individens ansvar gentemot samhället har försvagats. Den som pekat på riskerna har alltför ofta fått försvara sin rätt att ställa frågan, i stället för att få svar på den. Nå, vad tror ni konsekvensen blir nu av den socialistiska och delvis liberala oviljan att adressera de potentiella problemen när de befann sig i sin linda – eller än bättre aldrig ha gett dem utrymme? Givetvis är ligisterna Marine Le Pens bästa valarbetare, liksom AfD och motsvarande europeiska rörelsers. De behöver inte fabricera bilder eller överdriva verkligheten i kommande valrörelser. Det räcker att visa vad som faktiskt händer på Frankrikes gator. Förlorarna är, som alltid, alla skötsamma fransmän som vill leva i fred och frihet oavsett när de satte sin fot på fransk mark. Europa står inför ett vägval. Antingen återupprättar vi principen att frihet förutsätter ansvar, att rättigheter förutsätter skyldigheter och att ingen står över lagen. Eller så fortsätter vi att betrakta varje varning som ett uttryck för intolerans, tills intoleransen själv har flyttat fram sina positioner. En demokrati kan överleva att utmanas. Men den kan inte i längden överleva att vägra försvara sig. Europas uppgift är inte att överge sina ideal av rädsla för importerade demokratihatare, utan att återupprätta dem. Nu krävs något som länge har saknats: politiskt mod att se verkligheten som den är och agera i proportion till allvaret – helst innan inbördeskrigen står för dörren.”